På toppen av Kapstaden

Taffelberget

Den här veckan bestämde jag mig för att bestiga Taffelberget, ett av naturens 7 nya underverk. Japp, jag satte på mig vandringskängorna, packade en smörgås, och mina vänner och jag gav oss ut på Platteklip Gorge-leden. Den är ungefär 3 km rakt upp, med inte mycket plan mark (mina vader kan bekräfta detta, de kommer aldrig att glömma). Men wow, vilken vandring. Utsikten blev bara bättre ju högre upp vi kom, och vandringsleden var fin, eller ja, jag är inte säker på om leden var fantastisk, haha, men det var en utmaning, det är en sak som är säker. Hur som helst, när vi äntligen kom upp till toppen, svettiga och stolta, åt vi vad jag brukar kalla en "Scooby-Doo-lunch" med smörgåsar, snacks och dricka med utsikt över Kapstaden. Efter att ha hämtat andan och njutit av vår lunch vandrade vi runt på toppen, och alla riktningar såg ut som ett vykort.

På vägen ner bestämde vi oss för att ta en längre rutt, genom Valley of Isolation, förbi Woodhead-, Victoria- och Alexandra-reservoarerna, och över Old Iron Bridge innan vi hamnade vid Constantia Nek-leden. Den var ungefär 14 km lång totalt, omgiven av blommor, gröna växter och såklart, de otroligt fina sydafrikanska landskapet som bara fortsätter att överraska en. När vi nådde Constantia var våra ben officiellt som gelé, så vilket bättre sätt att belöna oss själva än med en vinprovning? Vi satt i solen, njöt av ett kallt vitt vin och det kändes som om universum klappade oss på axeln och sa: “Well done, champs.”

Franschhoek Wine Tram

Dagen efter vår vandring tog mina vänner och jag en dagsutflykt till vindistriktet precis utanför Kapstaden, där det finns hundratals olika vingårdar. Så vi hoppade på Franschhoek wine tram, som tog oss genom Groot Drakenstein och några av de vackraste vingårdarna jag någonsin sett. En av dem var Boschendal, en av de äldsta vingårdarna i Sydafrika. Platsen ser ut som att komma från en gammeldags film, med vita kapholländska byggnader, gigantiska ekar och ett riktigt gott vin. Vi gjorde en vinprovning där (såklart), provade några lokala favoriter, och jag bestämde mig till och med för att köpa en flaska för det dyra priset av 60 kronor. Efter Boschendal hoppade vi tillbaka på spårvagnen och begav oss till Vrede en Lust Wine Estate för lunch. Det sista stoppet på vår resa var Plaisir Wine Estate, som snabbt blev min personliga favorit. Mest tack vare människorna som arbetade på gården, allt som allt var de helt otroliga! De hällde inte bara upp vinet, utan de tog sig tid att dela med sig av historier, förklara sin vin process och prata om smakerna i varje flaska. Det kändes mindre som en provsmakning och mer som att besöka gamla vänner som råkade göra fantastiskt vin.

Sammanfattningsvis får veckor som dessa mig att inse hur mycket jag kommer att sakna Kapstaden ju mer jag upptäcker. Det är den typen av plats som utmanar en, överraskar en, skämmer bort en och får en att känna sig som hemma, även om man är tusentals mil hemifrån.